Bibelkvinna

Bibelkvinna, - Diakonissa - Diakon

Elsa Borg Ur Stockholmsliv, Staffan Tjerneld, 1950

Bostadsbristen och de ekonomiska svårigheterna via mitten av 1870-talet hade förvärrat förhållandena på Vita berget och bland ideellt sinnade stockholmare insåg man att något måste göras för att bistå de fattiga. En som kom att leda denna verksamhet var lärarinnan Elsa Borg. Hon var en femtio års ogift dam, som senast varit föreståndarinna för en privatskola i Gävle men genomgått en väckelsekris under inflytande av amerikanen W. E. Boardman, vilken hävdade trons betydelse inte bara för den själsliga utan även för den kroppsliga helbrägdagörelsen. Elsa Borg bosatte sig i de fattigaste kvarteren i Stockholm, det vill säga på Vita berget, och flyttade 1876 in i ett gammalt 1600-talshus vid Nya gatan 28 - alltså inte långt från det av Per Ludvig Lindgren beskrivna huset - som föreståndarinna för ett hem för utbildning av de »bibelkvinnor», vilka sedan ett år besökt de fattigas hus. Den första bibelkvinnan hette Maria Persson.

forstoringsglas.jpg Det vita huset längst bort mot öster är Skånegatan 104 år 1909. Huset revs några år senare i samband med Skånegatans breddning. Ingenstans på Söder var nöden så stor och förfallet så djupt som i Vita bergen. Här öppnade bibelkvinnorna 1876 sin första missions- station i fastigheten Skånegatan 28 (senare nr 104). Femtioåriga lärarinnan Elsa Borg kallades att leda verksamheten. I brev till sina vänner berättar hon om sina skyddslingar i missionshuset vid Skånegatan.

"Här ser man en halvfull gesäll sitta vid dörren, spottande snus och talande för sig själv tämligen högt så att han måste tystas ner. Där sitter en kvinna med ett lättfärdigt uttryck i sitt ansikte, klädd i något mellanting av täcke, kofta eller sjal. Över hennes ansikte jagar skyar av skam och nöd, avbrytande det vanliga likgiltiga uttrycket. Hon har fallandesot - men hennes yngsta barn är den täckaste lilla varelse, som ej släppt modern förrän hon följt henne att "höra om Jesus". Här sitter vidare en avfallen kristen, bunden sedan flera år i dryckenskapslasten, en stor tyrann för hustru och barn. Nu sitter han med nedböjt huvud och hör evangelium. Ungefär en tredjedel av dem som är på våra möten bor i uthus eller lusthus utan eldstäder. O, vilken skriande nöd! Vi har två à tre talare här varje kväll och ibland en särskild för våra vilda ynglingar. Jag betvivlar att de kan vara värre i London. De ger ut skrattsalvor och gör tvärtemot vad vi säger och då de sjunger skriker de så att örhinnorna kan sprängas. En afton bjöds de på smörgås, då var de en smula bättre."

I ett brev skriver Elsa Borg om den första tiden på Vita berget: »Vad mötte oss? En tom börs, tomt skafferi, en tom vedbod, ofullbordad reparation med murbruk och fukt. Herren prövade oss om vi vore villiga att byta om levnadsvanor för hans skull, som gav sitt liv för oss.» Men skafferiet behövde inte stå tomt så länge, det kom gåvor från olika håll, råg- och vetemjöl och vinbärssaft. Något motstånd mötte inte Elsa Borg till att börja med i sitt arbete, snarare »syntes det vara hunger efter Guds ord bland folket». Folk samlades till onsdagskvällarnas bönestunder i hemmet, ofta efterlämnande massor av ohyra. Däremot slog de möten för traktens »vilda» ungdom, som hon försökte sig på, mindre väl ut, de skrattade, spottade, skrek istället för att sjunga och, gjorde tvärtemot vad hon sade. Och även nykterhetsmötena frestade svårt hennes och bibelkvinnornas tålamod, många av mötesdeltagarna anlände direkt från krogen och tog mötet som ett slags gratisnöje.

Den stora nöd, som utgör ett av frätsåren på alla huvudstadssamhällen, föranledde vintern 1874-1875 några i Stockholm boende personer att söka åstadkomma lindring i de vedervärdigheter av alla slag, varmed Stockholms fattiga kämpade i sina kyffen i stadens utkanter. Så uppstod "missionen bland Vita bergen i Stockholm", och Elsa Borg, som vid den tiden vistades på landet, kallades nyåret 1876 att bli föreståndarinna i huset n:r 21 Nya gatan, numera Skånegatan 104, ett av Söders för oväsen och slagsmål mest beryktade kvarter. Från denna anspråkslösa början har hennes verksamhet, understödd av enskildes offervillighet och sedan några år även åtnjutande av bidrag av Stockholms stad, vuxit ut till sin nuvarande omfattning. Om betydelsen av hennes verksamhet i Vita bergen vittna bäst nedanstående siffror: Under åren 1879 till hösten 1901 hava sålunda 424 kvinnor varit intagna å skyddshemmet, därav 200 utsläppts från fängelset samt 166 sedermera erhållit tjänster, 16 blivit gifta, 28 återvänt till sin hemort och 15 avlidit.

Bibelkvinnorna förtröttades inte och så småningom kunde verksamheten utvidgas. 1877 öppnades ett skyddshem för »fallna medsystrar» i en liten byggnad på samma gård; måltiderna intogs emellertid hos bibelkvinnorna och där var man då uppe i ett hushåll på nitton personer. Ett annat skyddshem kom till ett par år senare och förlades till Verner Groens malmgård. På 80-talet tillkom flera barnhem och ett sjukhem. Barnhemmen och ett vilohem för gamla bibelkvinnor fortfar ännu under namnet »Stiftelsen Elsa Borgs hem». Elsa Borgs insats är på många sätt märklig, inte minst för att ingen fast organisation stod bakom verksamheten. En styrelse, menade Elsa Borg, kunde lätt »hindra Gud att styra», hon »skulle ha endast med Gud att göra - ha frid, men tomma händer och en rik Fader i himmelen». Elsa Borg dog 1909 och hon hann se Sofia kyrka resas på krönet av Vita berget. Det måste ha glatt henne, hon måste ha sett kyrkan som en Guds seger över djävulen och som en bekräftelse på de rader hon skrev efter ett stormigt nykterhetsmöte på 70-talet: »Djävulen är tydligen vred. Måtte det vara därför, att han ej har lång tid kvar.»

Mera om Elsa Borg och bibelkvinnorna, hämtat från CD:n Söder i våra hjärtan.

http://www.stockholmskallan.se/PostFiles/SMF/SD/SSMB_0001064_01.pdf

11 aug 2014