Brott och straff del 1

ALLMÄNNA DOMSTOLAR

Inledning

Domstolar som är knutna till en speciell typ av verksamhet behandlas under resp område t ex tullrätt i 8.1-2, posträtt i 28.3, hyresnämnd under 31.4. Skattemålsdomstolar behandlas dock både i 3.7 och i detta kapitels avsnitt 4, eftersom de utvecklats till allmänna förvaltningsdomstolar med andra typer av ärenden än överklagad taxering. Militära domstolar som krigsrätt och den äldre krigshovrätten behandlas bland Försvarets lokala och regionala arkivbildare (kap. 57), även om de följer det civila mönstret i andra instans med krigshovrätt och amiralitetskammarrätt; tredje instans, Högsta domstolen, är densamma för militära och civila mål.

Domstolarna betraktas som statliga myndigheter, även om kämnärs- och rådhusrätt i städerna hade starka kommunala inslag. I äldre tid hade domstolarnas ledamöter både i staden och på landet även vissa förvaltningsuppdrag och utövade kontroll för statens räkning. I staden blev ledamöterna av rådhusrätten i egenskap av magistrat stadens styrelse under 1600-talet. På landsbygden förvandlades däremot häradsrätten efter hand till en ren domstol, men fortfarande i 1734 års lag ser man en del av de lokala förvaltningsfunktionerna. Skillnaden mellan stad och land var stor och upphörde inte förrän med tingsrätterna 1971. Följande uppställning visar det gamla systemet:

Landsbygden

Staden

Häradsrätt och tingslag överklagas till lagmansrätt eller Kungen -1614, sedan hovrätt Ersätts av tingsrätt 1971 Kämnärsrätt från medeltid - 1849, överklagas till Rådhusrätt (utom i Sthlm) Poliskammare och polisdomstol 1864-1947 överklagas till hovrätt Rådhusrätt -1970; överklagas till Kungen -1614, sedan till hovrätt Ersätts av tingsrätt 1971 Lagmansrätt - 1849 andra instans i tvistemål överklagas till hovrätt 1614-1849

Hovrätt ersätter Kungen 1614

Högsta Domstolen blir tredje instans 1789

1.Brott och tvister på landet

I Syd- och Mellansverige utgjorde häradsrätt en direkt fortsättning på medeltidens ting, där en domare utsedd av kungen dömde tillsammans med en nämnd bestående av ansedda bönder från de socknar som ingick i häradet. Häradsrätten kallades tingsrätt. Konungens domhavande blev häradshövdingen. Länsman var allmän åklagare till 1917, dvs så länge han fanns. I de talrika tvistemålen klagade enskild person på en annan, men länsman kunde fungera som ombud. Länsman var kunglig ämbetsman, till en början under en fogde, under 1600-talet underställd kronofogde och ytterst landshövding (jfr 5.3).

I det glest befolkade Norrland utvecklades de lokala domstolarna litet annorlunda. Där fanns ingen gammal indelning i härader; i Dalarna fanns bara ett härad. Hälsingelagen användes i hela Norrland, tills landslagen kom, men formellt lydde Norrland under Upplands lagsaga till 1611. Under medeltiden hölls sockenting av en underlagman med en 12-mannanämnd. Alla slags ärenden avgjordes där. I mitten av 1400-talet fick varje landskap en fast underlagman, tidigare reste lagmännen omkring. 1611-54 var rikskanslern Axel Oxenstierna formellt lagman över Norrlands lagsaga, men häradshövdingar höll ting i kustsocknarna och underlagmannen i Lappmarkerna till 1697, trots att befattningen som underlagman avskaffats i hela riket 1670. De juridiskt utbildade häradshövdingarna var yrkesdomare i motsats till lagmannen. 1680 utsågs en särskild domhavande med ansvar för Västerbottens lappmarker. Han kallades justitiarie, men ordinarie häradshövdingen hade också domsrätt i lappmarken.

Sockentingen fungerade som första och sista instans för lindrigare brott fram till slutet av 1600-talet. Grövre brott gick till Svea hovrätt i Stockholm från 1614. 1670 indelades Norrland i domsagor och tingslag och häradsrätter infördes. Ett tingslag bestod av en eller flera socknar, precis som ett härad. En domsaga bestod av ett eller flera kontrakt (jfr 6.3). Från 1671 överklagades de lokala tingens domar till hovrätten, liksom i övriga landet.

På Gotland var setting en domstol till 1645, då ön övergick till Sverige, men inga settingarkiv är bevarade. Ting är också en gammal administrativ indelning. De 20 gotländska tingen var skatteuppbördsdistrikt på 1400-talet. På Gotland finns tre tingslagsarkiv 1646-81 baserade på treding. Gotland har också några kronolänsmansdistrikt från 1800-talet och några hushållningsgillesarkiv från 1900-talet baserade på tingsindelning.

1734 års lag har utförliga bestämmelser om häradsrätten. Enligt rättegångsbalken 1 kap. är häradsrätt första instans på landet. Där dömer häradshövding med tolv bönder, som bor i häradet och valts till detta. Sockenstämma ( se 6.1) valde nämndemän. De tolv kallades häradsnämnd och utgjorde inte bara domstol utan hade även tillsyn över vägar och andra allmänna nyttigheter. Före 1723 års riksdagsordning var häradet valkrets för prästeståndet. Häradet utsåg också böndernas riksdagsmän genom elektorer valda på sockenstämma. Flera härad kunde samsas om en riksdagsman.

Kap. 2 Om häradsting stadgar att i varje härad ska häradshövdingen hålla ting på rätt tingsställe tre gånger om året: första gången mellan tjugondedag jul (=13/1) och april månad, andra gången mellan Valborg (30/4) och midsommardagen (24/6), tredje gången mellan 1 september och 30 november. I de landskap där det inte behövs så många ting gör man som särskilt är stadgat. I vissa härad kunde man nöja sig med två eller bara ett ting om året. I Norrland hade man av hävd bara sommar- och vinterting. Tingstiderna borde passa böndernas verksamhetsår. Dessutom skulle man utnyttja lämpligt väglag sommar och vinter. Sommartinget borde dock varken kollidera med sådd eller skörd. I Götaland var det vanligt med hösteting i oktober-november, när skörden var klar.

Häradshövdingen skulle meddela landshövdingen vilken dag han ville hålla ting och även låta kungöra det från predikstolarna 10 veckor i förväg. Tinget fortsatte så länge det fanns ärenden kvar. I många fall uppsköts de till nästa ting, med nya vittnen osv. Kronofogden (se 3.6 och 5.3) eller länsman borde alltid närvara vid tinget och hjälpa rätten t ex vid bötesindrivning. Eftersom anklagade för grövre brott sattes i länsfängelset i residensstaden - till grövre brott räknades tjänstefolks stöld av kläder - fick sådana anklagade transporteras till tingsstället. I häradshäktet (jfr 2.1) i anslutning till tingshuset skulle de bara sitta under tinget. Länsman hade tillsyn över häradshäktet, men tingshuset var inte bebott mellan tingen. Landshövdingen ansvarade för fångtransporterna, och det fanns en särskild tjänsteman - fånggevaldiger - för ändamålet. I häradshäktet kunde man sätta in en anklagad på några dagar medan tinget pågick, om rätten ansåg att det var lämpligt att markera allvaret i en anklagelse och få vederbörande mer benägen att erkänna sitt fel. I häktet vankades bara vatten och bröd, om inte anhöriga eller vänner kom med mat. Ett par dagar i häktet kunde göra en kaxig ung bonde, som i fyllan givit sin far en örfil, ganska spak (Ale härads dombok 1820 20/5 § 121). Det var ett svårt brott mot guds lag (fjärde budet i dekalogen) och samhällsordningen att slå sina föräldrar och 1734 års lag gav möjlighet att döma till dödsstraff för detta.

Tinget skulle börja senast klockan 9 på morgonen och inleddes med gudstjänst. Häradshövdingen lyste tingsfrid - brott mot tingsfrid kunde medföra straffarbete på fästning (jfr 2.4). Han läste upp de nya lagar och förordningar som borde kungöras för allmogen. Sedan togs målen i bestämd ordning. Först kom inteckningar och uppbud, dvs ärenden om överlåtelse av jordegendom. Sedan kom Kronans och allmänna ärenden, sedan missgärningsmål, sedan tvistemål mellan sådana som bodde långt från tingsstället, och sedan togs målen i den ordning häradshövdingen ville. Vidlyftiga saker, dvs mål som förutsattes ta lång tid, skulle man ta sist. Meningen var att snabbt klara av lätta mål så att vederbörande kunde fara hem till sitt igen. Men det blev ofta uppskov så att även enkla mål kom upp under flera dagar och flera ting. De flesta vittnesgilla invånare (= män och kvinnor från 15-årsåldern och uppåt) blev troligen instämda till tinget någon gång under sin levnad.

Häradshövdingen ansvarade för att domboken fördes riktigt, skrev själv under den och satte på häradets sigill. Han skulle vid slutet av domboken tillfoga en förteckning över de böter som influtit vid tinget och hur de fördelades. Många böter delades i tre delar: en till kronan, en till häradet och en till målsäganden. Häradets del kunde sedan delas mellan nämnd och häradshövding, de fattiga kunde få en del osv. Varje års dombok skulle sändas in till hovrätten före Mikaelsdag (30/9) året därefter. I domboken skulle också alla syner i jordatvister, med domen därpå, införas. Om någon anklagades för grov missgärning t ex stöld och laga ting inte inföll snart, skulle häradshövdingen kalla särskilt dvs urtima ting. Kronans ärenden och andra allmänna mål kunde också föranleda urtima ting.

I häradskistan på varje tingställe skulle man förvara häradets sigill, riksdagsbeslut, allmänna stadgar och de handlingar som angick häradet. I kistan skulle man också förvara de böter som tillfallit häradet. Häradshövdingen skulle årligen redovisa hur de använts till häradets gemensamma nytta, och skicka denna redovisning till landshövdingen. Det skulle finnas tre nycklar till häradskistan. En hade häradshövdingen, en hade kronofogden eller den som särskilt valdes till detta. Den tredje nyckeln innehades av den som "främst i nämnden sitter", dvs den ledande nämndemannen, som kallades häradsdomare.

Det står inget om var domböckerna och övriga originalhandlingar skulle förvaras. Förmodligen fanns de på hyllor i tingshuset. 1700-talets domböcker var inte så utförliga, 1800-talets hade en tendens att svälla ut. Skrevs de av någon nämndeman eller anlitade man professionell skrivare? Handstilarna i domböckerna är ofta ganska dåliga, men även prydliga skrivarstilar förekommer. Nämndemännen var ofta skrivkunniga - läskunnighet räknade man med.

I tingshuset förvarades också det ena exemplaret av de bouppteckningar som enligt 1734 års lag skulle lämnas in till rätten. Bouppteckningarna skrevs nog ofta av nämndemän. Det ena exemplaret stannade hos arvingarna och återfinns ibland i enskilda gårdsarkiv. Näst domböckerna är bouppteckningarna det mest omfattande materialet i äldre domstolsarkiv, därnäst kommer konkursakterna.

Skrev man domböckerna efter dagens förhandlingar eller medan målet pågick? Ibland verkar de vara direkta uppteckningar som speglar scenen: den ene går ut och den andre kommer in; domboken redogör för ordväxlingar som visar folks sätt att tala, samtidigt som protokollföraren klarar den invecklade meningsbyggnaden i tidens kanslisvenska. Domböckerna är därför troligen skrivna efter dagens eller hela tingets slut och i så fall på grundval av minnesbilder och anteckningar. Från 1947 finns inte längre domböcker i den gamla formen utan enbart domar; handlingarna dvs akterna gallras till stor del vid underdomstolarna, i mindre utsträckning i högre instans. Men 1900-talets domböcker är betydligt formellare än t ex 1700-talets.

Stora härad delades på flera tingslag t ex Vadsbo i Skaraborgs län. Från 1870-talet sammanlades små häradsrätter till domsagor, som blev det normala distriktet för underdomstol på landet (domsagostadga SFS 1943:290). Domsaga är fortfarande namnet på distriktet för tingsrätterna, som infördes från 1971, då skillnaden mellan land och stad upphörde (instruktion SFS 1970:108, 1979:572). 97 tingsrätter övertog funktionerna från många fler häradsrätter, domsagor och rådhusrätter. En central myndighet inrättades i Jönköping, det nuvarande Domstolsverket, från början Domstolsnämnden (DON).

Ursprungligen samlades häradets män till ting utomhus, på tingvallen eller vid kultplatsen. På landsbygden började man bygga särskilda tingshus på 1500-talet. Enligt Byggningabalken i 1734 års lag kap. 26:4 ska varje härad bygga tingshus på det vanliga tingsstället eller där Konungens Befallningshavande (=landshövdingen) anser det lämpligast efter att ha hört häradsrättens åsikt. Alla gårdsägare deltog i underhåll av tingshuset, efter jordinnehav. En del tingshus byggdes dock av fästningsfångar som allmänt straffarbete.

Tingshusbyggnadsskyldige fanns till reformen 1971. Enligt stadga 1909 5/6 deltog alla som betalade kommunalskatt även i underhåll av tingshus. Tingshusbyggnadsskyldiges små arkiv, som mest består av protokoll och handlingar från senare delen av 1800-talet till 1970, har ibland hamnat på landsarkiven tillsammans med häradsrättens arkiv och ibland i kommunarkivet. Kommunal tingshusbyggnadsstyrelse 1917-1949 i Häverö kommun (senare Norrtälje) har efterlämnat sex volymer (Arkivregister för Stockholms län). Enligt SFS 1935:541 skulle plats och ritning för tingshus godkännas av Kunglig Maj:t. Enligt 1970:390 och 397 övertog staten lokalhållningen för underrätterna. En särskild lokalhållningsnämnd utredde behoven och Byggnadsstyrelsen (se 31.6) övertog driften.

Även i Skåne, Halland och Blekinge, som erövrades från Danmark 1658 och införlivades med Sverige, fanns indelning i härader, men det fanns också birketing. Det fanns adliga, kungliga, kyrkliga och bondebirker. Ett birk kunde bestå av några socknar eller ett område stort som ett härad, och där hade innehavaren av birkeprivilegiet rätt att tillsätta domaren, kallad birkefogde, och dennes medhjälpare, birketingsskrivaren. Innehavaren av birket fick uppbära böter och verkställa domar. Birketing fortsatte att hållas hela 1680-talet, trots att svensk lag och rättskipning införts 1683. Det sista birket, Löddeköpinge och Borrestads birk, upphörde inte förrän 1692. Birketingens tingböcker (= domböcker) inlämnades till landskansliet vid länsstyrelsen, men de flesta har förkommit. I Skånska generalguvernementets arkiv finns ett par birketingböcker och dessutom finns några andra i landsarkivet i Lund.

Lagmansrätten var en gammal svensk rätt, ursprungligen baserad på landskapens ting. Redan i stadslagen i mitten av 1300-talet inskränktes lagmansrättens verksamhet till landsbygden, där man länge sökte lagmansrätt både som första och andra instans. Först genom införandet av hovrätt 1614 blev lagmansrätten mer allmänt andra instans.

Enligt 1734 års lag var lagmansrätt andra instans i tvistemål, och man kunde alltså vädja dit från häradsrätt. Brottmål överklagades direkt till hovrätt. I lagmansrätten dömde lagmannen med tolv nämndemän från häradsrätterna i lagsagan, som var landskapet på medeltiden. Senare ändrades lagsagorna, och 1849, då lagmansrätten avskaffades, var de bara 11.

Lagmannen skulle enligt Rättegångsbalken 3 kap. hålla ting i sin lagsaga en gång vart år, mellan Bärtels (24/8) och Mickeldag (30/9), om landsorten ej annat krävde. Han skulle utlysa tinget tre månader i förväg och meddela landshövdingen dagen. Domstolen kunde utökas med några lagfarna män, om lagmannen ville. Kronofogde eller länsman skulle närvara. Lagmansrätten fick bara ta upp de mål som vädjats dit, men om häradsrätten skjutit upp eller glömt ta upp något mål, kunde lagmannen ta upp dem, om det "bekvämligen ske kan." Han fick också döma mindre brott som okvädinsord, oljud, tingsfridsbrott och slagsmål, som inträffade medan lagmanstinget pågick och inte krävde vidlyftigare rannsakning. Lagmannen skulle skicka in dombok till hovrätten och i lagmanskistan gömma en likalydande dombok jämte lagmansrättens andra handlingar. Eftersom lagmansrätt ofta dömde lika med häradsrätt och man från lagmansrätt kunde vädja vidare till hovrätt, avskaffades lagmansrätt som en onödig mellaninstans 1849.

Källa Svensk Förvaltningshistorik

12 apr 2014