Brott och straff del 2

2 Brott och tvister i staden

Rådhusrätten, tidigare kallad rådstuvurätt efter rådstugan där den sammanträdde, var stadens domstol. I den dömde borgmästare och råd; samma personer utgjorde under namnet magistrat stadens styrelse. Men en underrätt, kämnärsrätten, fanns redan enligt Magnus Erikssons stadslag 1349. Den var ett slags torgdomstol. Kämnärerna hade från början till uppgift att uppbära och redovisa stadens inkomster, och de mål de avdömde gällde ordningsförseelser som medförde böter. I stadgan om städernas administration 1619 bestämdes att det skulle finnas två kämnärer i varje stad, och i rådhuset skulle finnas ett särskilt rum kallat kämnärsstugan. Kämnärerna skulle ta upp alla mindre ärenden till förhör och antingen i vänlighet förlika parterna eller döma. De sysslade också med att driva in böter och skatter.

Enligt 1734 års lag var kämnärsrätt första instans i staden, men alla städer fick inte kämnärsrätt, som avskaffades 1849. I kämnärsrätt dömde en rådman och kämnärerna var bisittare. Den kunde rannsaka och döma i alla tvister och även i brottmål, om de ej enligt lag eller särskild stadga hörde till annan rätt. I mål som gällde liv och ära fick kämnärsrätten bara rannsaka, inte döma, och rannsakningen skulle genast sändas in till rådhusrätten. I Stockholm fick dock kämnärsrätten döma även i sådana mål och skulle sända in domen till hovrätten för granskning (rättegångsbalken kap. 5) Från Stockholms kämnärsrätt vädjade man direkt till hovrätten, inte till rådhusrätten. Stockholm hade flera kämnärsrätter: en för staden, en för Norra Förstaden 1635-1760, som delades i en för Västra 1761-1840 och en för Östra. Södra Förstadens kämnärsrätt 1654-1840 blev 1841 en avdelning inom stadens kämnärsrätt, liksom Västra och Östra. Dessutom fanns en extra kämnärsrätt 1810-11. I Eskilstuna fristad, inrättad 1771, fanns en ordningsrätt, som att döma av bevarade protokoll motsvarade kämnärsrätt.

Byting i Skånes, Hallands och Blekinge städer motsvarade kämnärsrätt. Från 1682 ersattes bytinget av kämnärsrätt i och med att svensk lag och rättegångsordning skulle gälla. I Malmö stadsarkiv har bytingets domböcker bevarats från 1577. Fördelningen av mål mellan byting och rådhusrätt är oklar, men i praktiken tycks rådhusrätten ha handlagt civila mål och bytinget brottmål, förseelser mot skråförfattningar, försäljningar, arvsärenden m fl. Några städers bytingböcker finns i landsarkivet i Lund.

Enligt 1734 års lag (rättegångsbalken kap. 1) är rådhusrätt första instans i stad som inte har kämnärsrätt. Enligt kap. 6 ska rådstuvurätt hållas måndag, onsdag och lördag varje vecka, och oftare om det behövs. Där dömde man även i växel- och sjörättsmål, i tvister om flyttning i och ur hus oberoende av de tvistandes bostadsort, boskillnader mellan äkta makar, avveckling av gäldenärs skulder, inteckning, uppbud, lagfart, bördsrätt och grannars rätt, arv, förmynderskap och testamenten, om inte särskild Förmyndarkammare inrättats.

Förmyndarkammare, som skulle ta hand om omyndigas arv och bevaka deras bästa, nämns i 1734 års lag men fanns bara i Stockholm, där den inrättats genom kunglig förordning 27/4 1667. Den var förenad med justitiekollegiet som dömde i målen (se 4.4). Genom SFS 1856:24 övertog rådhusrättens första avdelning dömandet i förmynderskapsmål och Förmyndarkammaren blev enbart förvaltande. Genom Förmynderskapslagen 1924:320 blev Förmyndarkammaren i Stockholm överförmyndare (instruktion 1924:480; om överförmyndare jfr 33.2) och förvaltade omyndigas medel 1925-34, men sedan flyttades uppgiften till drätselnämnden. Förmyndarkammaren var dock överförmyndare till 1956, då den ersattes av överförmyndarnämnden, och förvaltade en del donationsfonder (Stockholms kommunalkalender 1969 s 188).

Flera typer av mål som legat under specialdomstolar som posträtt och tullrätt lades under rådhusrätt från 1830-talet. Från 1863 kunde städer läggas under landsrätt, dvs under häradsrätt, och så skedde med en del små och några nyinrättade städer. Rådhusrätt i större städer delades under 1800-talet i avdelningar efter olika typer av mål. Samfälld rådhusrätt beslutade om fördelningen av ärendena mellan avdelningarna.

Rådhusrätten hade i regel gemensam arkivbildning med stadens styrelse, magistraten. Gemensam förteckningsplan för rådhusrätt och magistrat fastställdes i SFS 1903:104. Från slutet av 1930-talet hade rådhusrätt även en övervakningsfunktion över villkorligt dömda och frigivna via övervakningsnämnd (se kap. 37). Kvarvarande rådhusrätter upphörde med utgången av 1970, då tingsrätterna infördes och skillnaden mellan stad och land upphörde.

Polisdomstol fanns från senare delen av 1800-talet i några av de större städerna, som hade Poliskammare (se 24.1), där polismästaren var både åklagare och domare; hans befogenheter reglerades genom kungligt brev för varje stad. Polismästaren kunde samtidigt vara domare och chef för polisen, men domstolsfunktionen kunde också överlämnas till en särskild polisdomare. Stockholm hade polisdomstol från 1864 (Stockholms kommunalkalender 1969 s 756); Göteborg hade också polisdomare från samma år (instruktion 12/10 1883). Polisdomstol tog hand om en del ordningsmål som kämnärsrätt tidigare handlagt men kunde också döma i ett litet antal tvistemål, brott mot näringslagstiftning och trafikmål. Från polisdomstol vädjade man till hovrätt, inte till rådhusrätt. Polisdomstol fanns i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Karlskrona, Helsingborg, Eskilstuna, Uppsala och Gävle till 1947. Enligt lag om införande av nya rättegångsbalken övertog rådshusrätt polisdomstolens mål.

Lagsökningsdomare för ärenden rörande betalningsförelägganden för gäldenärer samt ansökan om handräckning för att få ut pengar genom stadsfogde, där fordran grundades på skuldebrev eller annat skriftligt bevis, infördes genom lagsökningslagen 1937:451. Tidigare hade sådana ärenden handlagts av överexekutor (jfr 3.6). Lagsökningsdomare på landet blev häradshövdingen och i staden den av rådhusrättens lagfarna ledamöter som utsågs till detta. Lagsökningsdomaren skulle inte bilda eget arkiv, men så har ändå skett ibland t ex i Malmö 1938-47. Lagsökningsdomaren upphörde genom 1946:808, då uppgifterna övergick till rådhusrätten.

Konkursdomare vid härads- och rådhusrätter (enligt konkurslag 1921:226) var i regel inte heller egen arkivbildare, men Malmö utgjorde även i detta fall undantag och bildade ett konkursdomararkiv från 1922. Källa Svensk Förvaltningshistorik

18 apr 2014