Emigrationen till Nordamerika

8 april 1838 – Den brittiske ingenjören och industrimagnaten Isambard Kingdom Brunels hjulångare SS Great Western lämnar brittiska Bristol och anträder sin jungfruresa till New York. Då en brand har utbrutit i maskinrummet en dryg vecka tidigare har över 50 passagerare avbokat sina biljetter, så under överfarten, som tar femton dagar (hon anländer till USA den 23 april) finns endast sju passagerare ombord. I och med detta invigs den första transatlantiska ångfartygsrutten, då Great Western blir det första ångfartyg, som insätts i reguljär trafik över Atlanten. Resan över Atlanten]

De första europeiska emigranterna färdades i lastutrymmen på segeldrivna lastfartyg. I och med genomslaget för ångmaskinen etablerades effektivare persontrafik över Atlanten i slutet av 1860-talet. Det baserade sig på enorma linjefartyg som drevs av internationella rederier som Cunard Line, White Star Line och Inman Line. I takt med att hastigheten och kapaciteten på de stora ångfartygen steg, blev biljetterna billigare. Transportföretag organiserade den ofta långa och komplicerade färden till Amerika från hamnstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö. Nordtyska agenter använde ofta linjen Stockholm-Lübeck där utvandrarna skickades vidare med tåg till Hamburg eller Bremen. Därifrån skeppades de till Southampton eller Liverpool i England och bytte till något av de stora transatlantiska fartygen med destination New York. Majoriteten av de svenska emigranterna åkte dock via Göteborg till Hull och sedan tåg genom England till Liverpool och de stora ångfartygen. Under senare delen av 1800-talet finansierade de stora rederierna svenska emigrationsagenter och betalade tryckningen av stora mängder utvandringspropaganda. Mycket av materialet, som flygblad, producerades av immigrationsförespråkare i USA. Propaganda och rederiernas reklam beskylldes ofta för att spä på utvandringen av den konservativa svenska elit, som hade blivit allt mer oroad över att se arbetskraften lämna landet. Att skylla utvandringsvågen på rederiernas kampanjer och låga biljettpriser blev en populär klyscha under 1800-talet, men är något som delar forskarvärlden idag. Brattne och Åkerman har forskat i reklamkampanjer och biljettpriser som en bidragande faktor, men har inte funnit några påtagliga bevis för att de påverkade utvandringen. Trots att företagen så sent som 2007 är ovilliga att öppna sina arkiv, så tyder det begränsade antalet källor på att biljettpriserna sjönk under 1880-talet, men var ändå pga. priskarteller dyrare än de borde ha varit.[11] Å andra sidan påpekar H. A. Barton att kostnaden för att korsa Atlanten drastiskt sjönk mellan 1865 och 1890, och uppmuntrade fattiga svenskar att emigrera.[12] Brattnes och Åkermans forskning har visat att de flygblad som rederierna tryckte lade mer vikt vid komforten och fördelarna att åka med enskilda företag än de goda förhållandena i den Nya världen. Beskrivningen av Amerika var inte förskönande och de allmänna råd som gavs var korta och sakliga. Annonsering i tidningar var vanligt förekommande, men var oftast enformig och stereotyp. Mitten av 1800-talet

Den svenska massutvandringen tog fart under våren 1841 när Gustaf Unonius (1810-1902) med sin fru, en husa och två studenter lämnade landet. Den lilla gruppen grundade en bosättning de kallade New Upsala ("Nya Uppsala") vid Pine Lake, Wisconsin och började röja för nyodling. Gruppen var entusiastisk över nybyggarlivet och nedtecknade levande beskrivningar över det vackra landskapet. Unonius flyttade senare till Chicago och blev där desillusionerad över livet i USA, men hans hyllningar av den enkla och dygdiga tillvaron som nybyggare publicerades i liberala Aftonbladet och hade redan lockat svenskar att flytta västerut. Den tilltagande utvandringen orsakades av ekonomiska, politiska och religiösa förhållanden i Sverige, särskilt på landsbygden. Europa var mitt inne i en ekonomisk depression. I Sverige gjorde befolkningstillväxt i kombination med missväxt det allt svårare för folk att försörja sig på de små jordlotter som minst tre fjärdedelar av befolkningen var beroende av. Förhållanden på landsbygden var särskilt svåra i det steniga och oförsonliga Småland, som skulle komma att bli den huvudsakliga källan för emigration. Den amerikanska Mellanvästern stod i stark kontrast till Småland och Unonius beskrev det i ett brev 1842 som ett idealland.[15] Det fanns gott om bördig präriemark som ägdes av staten. Från 1841 såldes det till nybyggare för 1,25 dollar per acre (cirka 4000 kvadratmeter) efter en ny jordförvärvslag 1841 (som ersattes av den mer kända Homestead Act 1862). Den billiga jorden i Illinois, Iowa, Minnesota och Wisconsin var oemotståndlig för de landlösa och fattiga europeiska jordbrukarna och lockade även en del väletablerade bönder. Den politiska friheten i den amerikanska republiken utgjorde ytterligare en dragningskraft. Svenska bönder var bland de mest läskunniga i Europa och blev därför påverkade av de radikala jämlikhetstankar som skakade Europa under 1840-talet.[16] De politiska striderna mellan svenska liberaler och den konservativa och repressiva monarkistiska regimen skärpte den politiska medvetenheten bland de ogynnade, och många såg mot USA som ett sätt att förverkliga sina republikanska ideal.

Svensk antiemigrationspropaganda som visar Per Svenssons dröm om en amerikansk idyll (vänster) och hans påstådda verklighet i vildmarken (höger) där han blir hotad av pumor, ormar och vilda indianer som är i full fart med att skalpera en man. Religiösa avvikare var också förbittrade över hur de behandlades av den lutheranska statskyrkan. Konflikter mellan kyrkans församlingar och utbrytargrupper var som hetast på landsbygden där pietistiska grupper var aktivare och där de var under strängare kontroll av rättsväsendet och sockenpräster. Officiella repressalier mot olagliga former av gudsdyrkan fick hela grupper av pietister att lämna landet tillsammans, med avsikt att grunda nya andliga gemenskaper i det nya landet. Den största gruppen, 1500 anhängare av Erik Jansson, lämnade Sverige under sent 1840-talet och grundade en by i Bishop Hill, Illinois. Den första resehandboken för emigranter skrevs redan 1841 när Unonius lämnade landet och ytterligare nio stycken publicerades mellan 1849 och 1855.[19] Stora antal skogshuggare och järngruvarbetare rekryterades för arbete i USA direkt i Sverige av företagsagenter. Agenterna som rekryterade rallare för att bygga de amerikanska järnvägarna dök för första gången upp 1854, när de sökte arbetskraft till Illinois Central Railroad. Det svenska etablissemanget var mycket kritiskt till utvandringen. Det sågs som ett utarmande av arbetsstyrkan och uppstudsighet bland de lägre klasserna. Både andliga och världsliga myndigheter var djupt oroade. Många utvandrares dagböcker och memoarer beskriver karakteristiska scener där den lokale sockenprästen varnar att den som utvandrar riskerar sin själ bland utländska kättare. Den konservativa pressen skrev att utvandrarna saknade patriotism och moralisk styrka och att generellt var "inga arbetare mera lata, sedeslösa och liknöjda än de, som till andra orter utvandra."[21] Utvandringen fördömdes som en irrationell "mani", en "vurm" som utländska intressen lurat i den svenska allmogen. Den liberala pressen svarade med att påpeka att "monarkismens tjänstehjon" var kallsinniga inför de eländiga förhållanden som rådde på den svenska landsbygden och de ekonomiska och politiska institutionernas efterblivenhet.[22] 1851 kommenterade liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning sarkastiskt: "Ja väl! Manien att vilja äta sig mätt, sedan man har arbetat sig hungrig! Vurmen att vilja på ett hederligt sätt försörja sig själv och sin familj." Sent 1800-tal

En ångdriven tröskmaskin i närheten av Hallock, Minnesota, 1882. Den svenska emigrationen till USA nådde sin höjdpunkt under decennierna efter amerikanska inbördeskriget (1861-65). Antalet svenskamerikaner 1865 uppskattades till cirka 25 000, en siffra som snart överskreds av den årliga invandringen. 1890 rapporterade den amerikanska folkräkningen att den svenskamerikanska befolkningen närmade sig 800 000 människor, med nya toppar i invandringen 1869 och 1887.[24] De flesta bosatte sig i norr. Den stora majoriteten hade varit bönder i hemlandet och hade lämnat Sverige på grund av förödande missväxt[25] och hade samtidigt lockats till USA av den stora tillgången på billig jord som gjorts tillgänglig i och med Homestead Act 1862. De flesta invandrarna blev nybyggare som röjde och odlade upp den orörda marken i Mellanvästern och utvidgade bebyggelsen västerut, in i Kansas och Nebraska.[26] När större svenska bondesamhällen bildats på prärien, var den personliga kontakten med hemlandet den största drivande kraften för fortsatt utvandring. Det klassiska amerikabrevet till släkt och vänner ingöt stort förtroende eftersom det skrevs utifrån gemensamma värderingar och erfarenheter. När emigrationen var som störst, ledde amerikabreven till kedjereaktioner som nästan totalt avfolkade många socknar och löste upp nära sammansvetsade samhällen som sedan återförenades i den amerikanska Mellanvästern.[19] Även andra krafter verkade för att locka immigranter till städer, särskilt Chicago. Enligt H.A. Barton föll priset för att korsa Atlanten mer än 50 % mellan 1865 och 1890 och ledde till att allt fattigare svenskar bidrog till den strida strömmen av emigranter (jämför dock med Brattne och Åkerman, se "Resan över Atlanten" ovan). De nya immigranterna var i allt högre utsträckning unga och ogifta. När enskilda individer snarare än hela familjer började emigrera, blev amerikaniseringen påtagligare eftersom yngre och ogifta utan besparingar tog de jobb som erbjöds och ofta i städerna. Även många som tidigare varit jordbrukare i Sverige sökte sig direkt till städer och bodde kvar där åtminstone tills de hade samlat tillräckligt mycket kapital för att gifta sig och köpa en egen gård.[27] En allt större andel stannade kvar i städerna och bidrog inte bara till ökad utvandring utan även den inflyttning från landsbygd till stad som var förhärskande även i Europa.[28]

"En barndomsbekant, mycket förändrad": unga svenska bondkvinnor blev ofta snabbt sofistikerade efter flytten till Amerika. Ogifta unga kvinnor, en grupp som Barton anser vara särskilt betydande, gick direkt från jordbruksarbete i Sverige till att vara inneboende hembiträden i amerikanska städer. "Litteratur och tradition har ofta bevarat den tragiska bilden av den invandrade nybyggarhustrun och -modern," skriver Barton, "som genomlevde prövningar, nöd och saknad i det otämjda gränslandet … Betydligt vanligare bland de nyanlända var däremot de unga ogifta kvinnorna … Som hembiträden i Amerika … blev de behandlade som familjemedlemmar i de hushåll de arbetade och betraktades som 'damer' [ladies] av amerikanska män, som bemötte dem med en artighet och omtanke de aldrig upplevt i hemlandet."[29] Det fanns gott om anställningstillfällen eftersom skandinaviska husor var eftertraktade och de snabbt lärde sig språket och kulturen. De svenska männen blev å andra sidan ofta anställda i svenska arbetslag. De unga kvinnorna gifte sig ofta med svenskar och förde med sig en entusiasm för elegant amerikansk hövlighet och en förfining präglad av medelklassvärderingar. Många berömmande beskrivningar finns från sent 1800-tal av den sofistikering, elegans och det omisskännliga amerikanska manér som enkla svenska bondflickor tog till sig i sitt nya hemland.[30] Som nykomlingar blev svenskarna ofta illa omtyckta av infödda amerikaner, men när invandringen från södra och östra Europa under 1880-talet drastiskt ökade, kom skandinaverna i bättre dager i anglo-amerikanska ögon.[31] Deras sätt var inte lika främmande: "De är inte gatuförsäljare, positivhalare eller tiggare; de säljer inte kläder och driver inte pantbanker," skrev den kongregationistiska missionären M W Montgomery 1885; "de söker inte skydd under den amerikanska flaggan för att bland oss införa och främja … socialism, nihilism, kommunism … de är mer som amerikaner än något annat utländskt folk."[32] Skandinaverna välkomnades också som en protestantisk motvikt till de många irländska katoliker som strömmade in i USA.[20] Ett antal väletablerade svenskamerikaner besökte Sverige på 1870-talet och deras kommentarer har givit historiker en inblick i vilka kulturskillnader som uppstått. En grupp från Chicago återvände hem i ett försök att åter bosätta sig i Sverige för att tillbringa sina sista år i hemlandet, men ångrade sig när de mötte förhållanden i det svenska samhället under sent 1800-tal. De kände sig obekväma med vad de beskrev som klassnobberi, utbrett fylleri och en ytlig religiositet och åkte tillbaka till Amerika.[33] Den mest kända återvändaren var Hans Mattson (1832-93), en tidig nybyggare i Minnesota som hade tjänstgjort som överste på nordsidan under amerikanska inbördeskriget och innehaft posten som statssekreterare i Minnesota. Han besökte Sverige 1868-69 för att rekrytera nybyggare för Minnesota Immigration Board och åter igen 1870 för att locka arbetare till att jobba på Northern Pacific Railroad. /Wiki/

8 apr 2014