Fängelse och tvångsarbete 1

 

 

Inledning

Härunder behandlas arkivbildare som häkte (häradshäkte, stadshäkte, kronohäkte och allmänt häkte) länsfängelse, fästning, cellfängelse, centralfängelse, fångvårdskoloni, specialanstalter (förvarings- internerings- säkerhetsanstalt, kriminalasyl) samt olika grupperingar av anstalter (räjonger 1955-1974 och regioner med kanslier 1975- ). Tvångsarbete på fästning, tukthus m fl ställen behandlas i avsnitt 4, som omfattar även det militärt organiserade tvångsarbetet på 1800-talet. Övervakning från början av 1900-talet och frivård har fått ett eget kapitel (kap. 37). Ungdomsfängelse 1933-80 behandlas i 33.8. Antalet arkivbildare inom fångvården är stort och benämningarna på olika anstalter är inte alltid konsekventa. Man skilde inte på häkte och fängelse förr i tiden. Följande uppställning kan ge vägledning i fråga om utvecklingen:

 Förvaring av anklagade i härads- eller stadshäkte/fängelse, i länsfängelse från 1635

Korttidsstraff = bötesförvandling i länsfängelse från 1600-talet

Långtidstraff = fästning eller tukthus, dvs tvångsarbete från 1600-tal till c:a 1850

Fångvårdsstyrelsen 1825- , centralt verk från 1859, Kriminalvårdsstyrelse från 1964

Långtidsstraff i cellfängelse från mitten av 1800-talet

Korttidsstraff i kronohäkte/cellfängelse

Korrektionsinrättning för lösdrivare och grova brottslingar 1816-

Centralfängelse och straffängelse 1865-

Internerings- eller säkerhetsanstalter 1927-81 för psykopater m fl

Kolonier 1920-, ökar kraftigt på 1950-talet

Öppna och slutna anstalter 1945- , grupperade i räjonger från 1954

Skyddskonsulenter, övervakning och frivård från 1940-talet (se kap. 37)

Riksanstalter och lokala anstalter 1978-

Regioner med kanslier 1974-

 

1. Häkte och fängelse

Fängelser har funnits långt innan det finns fängelsearkiv. Under medeltiden bestod den lokala och regionala administrationen i att områden som låg under ett kungligt slott förlänades till stormän. I slotten fanns alltid möjlighet att låsa in misshagliga personer. I städerna sattes folk, som inte kunde betala sina skulder, i gäldstuga eller bysättnings-häkte; detta upphörde inte förrän 1879. Men medeltidens domstolar dömde inte till fängelsestraff utan det var fråga om förvaring tills dom fallit, dvs det som senare kallades häkte.

 Häradshäkten omtalas inte i landskapslagarna, utan det heter Konungens häkte, dvs fängelserum i slott eller kungsgård. Senare fick länsman, som var kungens lokale ämbetsman (jfr 5.3), privat ta hand om fångar. Äldsta belägget för häradsfängelse tycks vara 1609, men det kan ha funnits tidigare. Häradsfängelser förekom allmänt i mitten av 1600-talet; tingslaget skulle bekosta dem, och så föreskrevs också i 1734 års lag, Byggningabalken 26:4. Enligt kungligt brev 11/12 1699 kunde de som inte förmådde betala böter och då i stället dömdes till allmänt arbete få bygga fånghus vid tingsplatserna - tingsmenigheten fick bekosta födan. Av Leonhard Rääfs Samlingar och anteckningar till en beskrifning över Ydre härad III framgår att fängelset i Ydre på 1600-talet användes både som häkte och för att avtjäna korta straff på vatten och bröd. I slutet av 1700-talet användes i stället länsfängelse för bötesförvandlingsfångar.

 Stadsfängelse eller stadshäkte är äldre än häradshäkten; de fanns i alla städer och behövde därför inte påbjudas i 1734 års lag. Enligt kungligt brev 27/11 1798 borde varje stad ha åtminstone två arrestrum. Där satt också fångar av böter på vatten och bröd. Stadens fängelse låg ofta i rådhuset och kunde utnyttjas även av häradsrätt på kringliggande landsbygd. På 1600-talet kunde anklagade och dömda få sitta flera månader i fängelse i avvaktan på att hovrätten skulle fastställa domen; dödsstraff fick inte verkställas utan att domen bekräftats av hovrätt. Om det fanns slott i staden använde man slottsfängelset. Stadsfängelserna försvann på 1960-talet i samband med att rådhusrätterna (se 1.2) upphörde, polisväsendet förstatligades (se 24.6) och allmänna häkten inrättades (1964:623 är instruktion för fångvårdsanstalter och allmänna häkten). När man på 1950-talet utredde vem som skulle finansiera häkten, saknade flera städer och tingslag sådana. Dessutom var det oklart om anklagade skulle förvaras där hela häktningstiden eller bara i samband med rättegången.

 När länsstyrelserna tillkom 1635 inrättades länshäkte eller länsfängelse i residensstäderna. Beteckningen länsfängelse fanns kvar till 1911, då de femton största länsfängelserna förvandlades till straffängelser (instruktion 1910:133) och de övriga omdöptes till kronohäkten, som i mitten av 1800-talet var benämningen på nybyggda mindre cellfängelser. Landshövdingen var länets högste polischef och ansvarade för fångtransporter. Han hade tillsyn över både härads- och stadshäkten, men från mitten av 1800-talet hade också Styrelsenförlandetsfängelser inspektionsrätt. Enligt SFS 1921:610 skulle ritningar till häkten granskas av båda myndigheterna, och enligt 1934:134 skulle länsstyrelsen ge föreskrifter om byggnad för häradshäkte; förste provinsialläkare (se 13.6, 13.6) hade tillsyn över de sanitära förhållandena vid häkten. Samma gällde enligt 1958:215 (=Föreskrifter om häradshäkten, stadshäkten och polisarrester), och enligt 1965:43 hade länsläkare samma befogenhet. Vid det laget hade härads- och stadshäkten spelat ut sin roll.

 De medeltida straffen var framför allt böter eller dödsstraff. Under 1600- och 1700-talen blev kroppsstraff vanliga. Gatlopp var ett vanligt straff för den som inte kunde betala böter. Enligt 1653 års straffordning kunde spöstraff (eller ris för kvinnor) ersätta böter. Denna möjlighet borttogs delvis 1841 och helt 1855. Strafförvandling från böter till fängelse på vatten och bröd fanns inte i de medeltida lagarna men tillämpades under 1600-talet och reglerades i 1734 års lag. Bötesförvandling fanns kvar enligt första paragrafen i SFS 1964:541 Lag om behandling i fångvårdsanstalt; enligt Nationalencyklopedien är det inte avskaffat.

Under 1600-talets senare del dömde man också till tvångsarbete, dvs tukthus eller fästning (se 2.4). Under 1600-talet tillämpades dödsstraff ofta. Man dömde enligt Mose lag, dvs tillämpade straff som omtalades i Gamla Testamentet. Kristoffers landslag från mitten av 1400-talet räckte inte alltid till, så när den trycktes 1608 lade man till valda delar av Guds lag ur Bibeln. Även i 1734 års lag, som gällde från 1736, var det få brott som enbart gav fängelsestraff. Den som blev pålurad falska mynt och ertappades med att lämna dem vidare dömdes till fängelse. Tjänstehjon som varit uppstudsiga mot husbonde kunde dömas till en månads fängelse, men förmodligen reglerades sådant oftast inom ramen för den tillåtna husagan. Man som med våld förde bort “mö eller ofäst änka” fick en månads fängelse och miste allt sitt lösöre - begick han våldtäkt dessutom blev det dödsstraff. En kvinna som skadade sitt nyfödda barn genom att lägga ut det på marken eller gatan fick fängelse viss tid - om barnet dog, blev det dödsstraff. Man dömde till flera års arbete på fästning eller på livstid, men fängelsestraffen fick inte överstiga en månad (straffbalken kap. 5:4). 40 par spö ansågs likvärdigt med en månads fängelse vid vatten och bröd.

 Spö eller ris kunde förvandlas till böter (straffbalken kap. 5:1). Fängelsestraff angavs ibland som alternativ till spö (för män) eller ris (för kvinnor), dvs domaren kunde välja vilket. Sedan kunde böter ersättas med fängelse vid vatten och bröd upp till 28 dagar, som ersatte 110 daler i böter, om vederbörande inte kunde betala, eller om det var en bonde, som skulle tvingats sälja gården för att betala. Det måste därför vara svårt att via domboken se vilket straff det egentligen blev.

Längre tids fängelsevistelse som straff tillämpas inte förrän kroppsstraffen försvinner under 1800-talets lopp. Formellt avskaffades de - utom dödsstraffet - 1864. På Långholmens korrektionsinrättning, som från 1842 blev straff- och arbetsfängelse, satt s k bekännelsefångar på obestämd tid enligt rättegångsbalken 17:37. Denna lagliga form av tortyr för att tvinga fram bekännelser i brist på bevis mildrades 1846 5/3 och avskaffades 1868 12/9.

26/11 1792 kom ett kungligt brev om att enbart kronohäkte (=länsfängelse eller länshäkte) fick användas för att avtjäna fängelsestraff. Alingsås stadshäkte fick dock på anhållan av landshövdingen användas som fängelse enligt särskilt tillstånd 13/4 1825 (SFS 1825 s 237) för att minska transportkostnaderna. Medelpad, Ångermanland, Jämtland och Västerbotten hade var sitt “landsfängelse” för häktade; de var byggda och underhållna av allmogen. I Västerbotten fanns också sockenarrester, vilket kan hänga samman med att man ursprungligen hade sockenting i Norrland (jfr 1.1). I Kristianstads län förvarades rannsakningsfångar i häradshäkten även mellan tingen för att spara transportkostnader. Enligt betänkande 1823 skulle i länshäkte eller länsfängelse endast förvaras rannsakningsfångar, bysatta för gäld (som själva fick stå för kosten) och fångar på vatten och bröd. De som dömts för grova brott skulle till fästning eller arbetsinrättning. Det var också vissa problem med att förvara anklagade tillsammans med dömda i länsfängelserna, innan cellfängelse blev vanliga i mitten av 1800-talet. 1846 föreslogs att staten skulle ta över det ekonomiska ansvaret för härads- och stadshäkten, men i stället byggde staten ett antal kronohäkten. Häradets invånare kunde slippa bekosta bygge av häradshäkte, om de bidrog till kronohäkte.

Kronohäkten låg liksom härads- och stadshäkten under landshövdingens tillsyn, senare länsstyrelsens (SFS 1910:133, 1921:869 talar om ortsmyndighet) men kronohäkte som inte låg i residensstad fick tillsyningsman utsedd av Kungl. Maj:t. Stockholms stads rannsakningsfängelse på Kungsholmen med 318 platser lydde under Överståthållaren (1910:133). 1906-1936 lade man ner ett antal kronohäkten, och de mindre länsfängelserna ombildades till kronohäkten, som blev lika med mindre fängelser. De fanns i städer där upptagningsområdet motiverade en anstalt med 30-35 celler. Ystads kronohäkte specialiserade sig på unga psykopater på 1930-talet. Vid det laget fanns 15 kronohäkten kvar: Norrtälje, Nyköping, Västervik, Visby, Karlshamn, Ängelholm, Ystad, Halmstad, Uddevalla, Hudiksvall, Sundsvall, Östersund, Umeå, Luleå och Haparanda. I SFS 1946:395 (ny instruktion för fångvården) omtalas inte längre kronohäkten. Transporthäkten, som omtalas i instruktionen för fångvårdsstaten 1921:868, låg direkt under Fångvårdsstyrelsen och bildade inga lokala arkiv. Man skilde på arrest och allmänt häkte enligt den första polislagen 1925. Det var polisen som skulle hålla arrestlokal t ex för fyllerister, men ibland användes stads- eller häradhäkte som polisarrest. Enligt SFS 1970:531 hade kriminalvårdsstyrelsen tillsyn över allmänna häkten och polisarrester, medan Rikspolisstyrelsen hade tillsyn över övriga häkten; enligt SFS 1969:402 räknades inte häkten som lokala myndigheter under kriminalvårdsstyrelsen.

Överinseendet över fängelser var delat långt in på 1800-talet. Fästningarna låg under Krigskollegium, men Karlskrona fästning lades under Styrelsen för rikets fängelser 1842. Spinnhusen i Göteborg och Norrköping låg under Kommerskollegium till 1825. I Karlskrona, där flottans personal satte sin prägel på staden, låg häkte och arbetshus under Förvaltningen för sjöärenden (f d Amiralitetskollegium). Det fanns också militära häkten t ex vid Stockholms flottstation (53 volymer 1812-1947 enligt Krigsarkivets beståndsöversikt del 6 s 218, 247). Sedan alla regementen förlagts till kaserner i början av 1900-talet fanns arrest, “buren” vid varje regemente. Spinnhuset och korrektionsinrättningen i Stockholm låg under Överståthållaren. Korrektionsinrättningen i Vadstena 1918-26 låg under landshövdingen i Östergötland. Länsman hade på landet uppsikt över häktet till 1917, sedan blev landsfiskalen ansvarig enligt instruktion 1917:903 § 16. I staden ansvarade magistraten eller någon särskild tjänsteman för stadshäktet, men landshövdingen hade överinseende över magistraten liksom över kronolänsman och landsfiskal.

1825 inrättades Styrelsen över rikets fängelser och arbetsinrättningar; den bestod då bara av tre personer. SFS 1835 nr 19 är en ny instruktion för Styrelsen över fängelser, arbetsinrättningar, korrektionsinrättningar, Malmö fästnings- och korrektionsarbetsfängelse samt allmänna arbets- och korrektionsinrättningen för kvinnor å Norrmalm. Ett kungligt brev 21/2 1839 gav Styrelsen viss tillsyn även över kommendanterna på fästningarna. Befogenheterna ökades genom brev 23/11 1841. Utvecklingen mot ett centralt ämbetsverk fortsatte, och i 1859:71 kom en riktig instruktion för Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar. Styrelsen skulle inspektera straff- och arbetsfängelser, den militära kronoarbetskåren, läns- och kronohäkten, stads- och häradshäkten. I instruktionen 1877:46 infördes namnet Fångvårdsstyrelsen, som 1964 döptes om till Kriminalvårdsstyrelsen.

Källa Svensk förvaltningshistorik

16 feb 2015