Fängelse och tvångsarbete 2

Från rannsaknings- och bötesfångar till fångvård

Den gamla synen på straff var att den brottslige skulle sona sin skuld genom böter till målsägande eller det allmänna, alternativt plikta med kroppen. Böter innebar inkomster för häradet och kronan, fängelse innebar kostnader, om det inte var förenat med tvångsarbete. Någon tanke på att förbättra de dömda på annat sätt än genom tvångsarbete fanns inte. När böterna var betalda eller spöstraffet utståndet, var skulden avklarad och människan i fråga antogs avhålla sig från brott. Grövre brott medförde dock förlust av medborgerligt förtroende för viss tid eller för hela livet. I gynnsamma fall återupptogs vederbörande i sockengemenskapen genom kyrkans förmedling. De som fortsatte på brottets bana fick rymma till sjöss eller skogs, hamnade på fästning eller miste livet. Detta kunde fungera i ett samhälle med stark social kontroll, men när återfallsbrottslingar blev ett konstant inslag, började man tänka om. Under 1700-talet växte idéerna om alla människors lika värde, liksom tron på att med rätt behandling skulle vuxna kunna förbättras, precis som barn förbättrades med rätt uppfostran. 1864 års strafflag i Sverige är ett uttryck för denna nya syn. Kravet på vedergällning fanns kvar men det handlade också om förbättring och återanpassning. Kroppsstraffen avskaffades. Kvar fanns böter, fängelse, straffarbete och dödstraff för mord. Det avskaffades inte förrän 1921 (då det dock fick stå kvar i krigslagarna), men det tillämpades bara 15 gånger fram till 1910, då sista dödsstraffet utdömdes.

Redan på 1840-talet hade dock den nya synen på brottslingar resulterat i en reform av fängelserna. Tidigare hade brottslingar av olika kategorier, häktade, anklagade och dömda blandats på logement. Genom riksdagens skrivelse 1841 5/6 infördes cellsystemet som grund för fångvården. Att en fånge satt en längre tid i cell ansågs ge denne tillfälle att begrunda sina synder och bättra sig. Läsning av kristlig litteratur ingick, liksom själavård av fängelsepredikanten. Cellsystemet infördes genom influenser från det s k philadelphiasystemet i Amerika, trots att fångarna där blivit psykiskt sjuka av isoleringen. Cellsystemet möjliggjorde sträng övervakning med ganska fåtalig personal. Rymningar förekom nästan bara i samband med fångtransport. Efter tre år i cell fick fånge något friare tillvaro och blev s k gemensamhetsfånge. I vissa cellfängelser fanns både män och kvinnor (SFS 1910:133 § 46 samt inledningar till arkivförteckningar för fängelser i Haparanda, Luleå och Pajala, landsarkivet i Härnösand), men i princip ville man ha dem på olika anstalter. Kvinnornas brottslighet var dock så låg att särskilda kvinnoanstalter var få.

1846 uppfördes de tre första cellfängelserna i Sverige, först Stockholms, sedan Kristianstad och Linköping. Provisoriskt reglemente för nya typen av länsfängelser kom i SFS 1846:43. 1846-80 byggdes 45 cellfängelser med sammanlagt 2.500 celler. De låg ofta i utkanten av städer, men ligger i dag centralt, om de finns kvar. Det var slottsliknande byggnader - Härlanda i Göteborg 1907-1997 var ett av de sista fängelseslotten. Fängelserna byggdes efter fastställd modell. Den största var länsfängelse eller straffängelse, som byggdes i T-form med en administrationsbyggnad i vinkel mot den långa trevåningslängan med celler. Kronohäkte byggdes i rak modell med högst 54 celler.

1857 kom en förordning om fängelse eller straffarbete i enrum. Till straffarbete dömdes man upp till 10 år, men ibland blev det förlängt, och fånge kunde få sitta tre år i ensamcell. Den som dömts till minst två års straffarbete eller fängelse skulle avtjäna detta i länsfängelse. 1867 28/5 kom ett nytt reglemente för läns- krono- och cellfängelser. SFS 1892 29/7 stadgade om arbete för dem som dömts till straffarbete eller fängelse i enrum och enligt SFS 1906:51 skulle alla fångar arbeta, men arbetet skulle utföras i cell. Fången kunde själv ordna med lämpligt arbete, annars skulle styresmannen se till att sådant fanns - resultatet av arbetet skulle inte kunna användas i brottslig verksamhet. Fångarna fick behålla en del av arbetsinkomsten, och en del av den sparades till frigivningen. Detta gällde dock inte bötesfångar, dvs sådana som satt av böterna i fängelse, de fick arbeta utan lön. Enligt 1925:475 utgick också arbetspremier till straffångar, men inte till bötesförvandlare.

Med 1916 års verkställighetslag gavs möjlighet till frigång den sista perioden av fängelsetiden, dvs fången kunde arbeta utanför fängelset på dagen men vistades där på fritiden. Från 1947 avskaffades i princip cellfängelsesystemet sedan andra behandlingsmetoder införts. 1962 återinfördes det tillfälligt genom att de slutnaanstalterna i Kalmar, Luleå, Örebro, Jönköping och Halmstad blev specialanstalter för svårbehandlade och rymningsbenägna. C:a 200 cellplatser ordnades, tills nya anstalter byggdes: Kumla, Österåker, Norrtälje, Tidaholm.

Källa Svenst Förvaltningshistorik

22 feb 2015