1. Från hospital till länslasarett
Hospital var de första sjukhusen samtidigt som de var fattigvårdsinrättningar. De hade delvis medeltida ursprung och kunde finansieras genom avkastning från hospitalshemman, dvs donationer. I Malmö, som då tillhörde Danmark, tillkom hospital redan 1528 och arkivet är lika gammalt. 1553 fastställdes ordning för Stockholms helgeandshus och hospital, och den tillämpades även vid andra svenska hospital. Danviks hospital bildades genom sammanslagning av flera fattig- och sjukstugor i Stockholm, som 1531 hade centraliserats till Gråmunkeholmen. Det var länge stadens enda sjukhus (Stockholms kommunalkalender 1969 s 190).
En stad borde ha ett hospital. Göteborgs privilegiebrev 1621 föreskrev att stadens borgmästare och råd skulle bygga ett hospital för fattiga och sjuka. Detta hospital invigdes 1627 och förvaltades av magistraten. Samtidigt inrättades hospitalsförsamlingen, som fanns till 1883. Även andra hospital hade egna församlingar (se 7.2).
Enligt 1626 års kansliordning skulle Kungliga kansliet, senare kanslikollegium, övervaka hospital, tukthus och barnhus. Enligt 1642 års fattigvårdsförordning skulle i hospitalen intas fattiga och sjuka som saknade släktingar och dessutom personer med smittosamma sjukdomar. Alla städer inrättade inte hospital, men Skara hade ett på 1600-talet; domkapitlet bestämde vilka som skulle tas in. Stiftelsen Ulricae Eleonorae hospital uppförde 1686 det s k Drottninghuset i Stockholm för fattiga kvinnor. Under 1700-talet skildes fattigvård och sjukhusverksamhet. På hospitalen intogs enbart sinnessjuka, sedan man börjat inrätta länslasarett under senare delen av 1700-talet. Till lasaretten utgick en särskild skatt, lasarettsmedel, senare kombinerad med kurhusavgift (se nedan).
Det äldsta allmännasjukhuset är Akademiska sjukhuset i Uppsala, som grundades 1708 som undervisningssjukhus för universitetet och kallades Nosocomium Academicum. 1767 sammanslogs det med hospitalet, men redan 1778 ansåg man att Akademin åtagit sig alltför dyrbar vård av länspatienter, så att de båda inrättningarna skildes åt. 1857 lades de åter samman. Nästa sjukhus var Serafimerlasarettet i Stockholm (1752-1980) som också hade viss tillsyn över lasaretten i länen 1787-1859/64 (jfr 13.8). Vid Serafimerlasarettet måste blivande provinsialläkare, stadsläkare och regementsfältskärer praktisera ett halvår. Barnmorskelärlingar skulle också ha undervisning där, innan Barnbördshuset tillkom 1775. Senare blev Serafimerlasarettet undervisningssjukhus för Karolinska Institutets läkarutbildning.
Den första sjukvården utanför institutioner utövades av kloka gummor och gubbar. En del läkekvinnor under senare delen av 1600-talet och början av 1700-talet, som praktiserat magiska kurer, anklagades för trolldom. I Stockholm fanns läkare tidigt bl a för hovet; i mindre städer var det på 1500-talet fråga om bardskärare eller deras hustrur, som försökte kurera folk (ex. i Enköpings stads tänkeböcker 1540-95). I Vimmerby hade man en “barbererska” i mitten av 1600-talet. Hon hade lärts upp av sin far, som var fältskär, och läkte ihop fula sår efter marknadsslagsmål med förvånansvärd framgång. Insmörjning tycks ha varit en vanlig behandling. Hennes manlige efterträdare titulerades fältskär på 1670-talet (rådhusrättens protokoll).
Instruktion utfärdades för provincialdoktorer 12/4 1744 och i följande instruktion 29/7 1774 kallades de "provincialmedici". Då fanns i hela landet endast 32 stycken, alla i städer, även i Stockholm; sjukvården på landsbygden, där de flesta bodde, sköttes av “kloka” till långt fram på 1800-talet - enklare huskurer som att sätta på iglar och omslag skulle varje husmor behärska.
1765 och 1776 förordnades att länslasarett skulle inrättas över hela riket förenade med kurhus för veneriskt sjuka. Kurhus inrättades tidigt i de största städerna. 1728 hade Göteborg ett sådant med 12 platser. Stockholm hade först kurhus vid Danviks hospital men från 1814 inne i staden (Stockholms kommunalkalender 1969 s 472). Kurhusavdelning kunde också inrättas vid allmänt sjukhus (jfr 13.2). I Göteborg tillkom Holtermanska sjukhuset genom donation som specialsjukhus för veneriska sjukdomar 1893 (kommunalkalendern 1956 s 163); det fick namn efter en direktör Holterman som 1793 donerat kapital för bekämpande av veneriska sjukdomar i staden. Från 1818 uttogs kurhusavgift av varje mantalsskriven person. Den ersattes 1873 av en allmän sjukvårdsavgift, högst 50 öre per man och 25 per kvinna; denna avgift fanns kvar oförändrad på 1930-talet (Svensk uppslagsbok 1935).
Källa: Svensk Förvaltningshistorik
