Radiogrammofonen: 50-talets musikmaskin

Hans Millgård minns 1950-talets radiogrammofoner och radioapparater som en spännande länk till omvärlden.

RadiogrammofonPå 1950-talet hade svensken antingen piano eller radiogrammofon, den som hade pengar över i börsen vill säga. Eftersom min pappa var kantor hade vi piano. Ett stort svart Rönnisch av förkrigsmodell med utmärkt ljud, men ingen radiogrammofon. Det hade däremot min moster som arbetade på byns ålderdomshem dagarna i ända och därför kunde behöva lyssna på en och annan muntert uppbygglig trudelutt på sin lediga tid.

Den stod i hennes rum längst inne på hemmets vind. En stilig möbel som måste ha krävt en djupdykning i en måttligt tilltagen vårdbiträdeslön. Det kan ha varit en Concerton med "levande ljud", som den beskrevs i reklamen, eller någon annan av alla de andra svenska och utländska fabrikat som fanns på marknaden.

Hennes skivsamling var väldigt sparsmakad. Det kan mycket väl ha berott på att pengarna gått till själva inköpet av den kostsamma musikmaskinen och att det sen inte fanns så mycket kvar till skivinköp.

Eller så var det så att hon hade den skiva hon behövde: Lille vakre Anna med Alf Pröysen. Där satt min lilla ogifta moster i sitt vindsrum och lyssnade på en norrman som sjöng så innerligt rart om en jänta som hade samma namn som hon själv.

Att Sverige internationellt sett hade ett imponerande utbud av radioapparater och radiogrammofoner vid den här tiden framgår i Lars-Göran Dybecks bok Radiogrammofonen - en harmoni i klang och elegans. Ja, vi var rent av världsledande med störst antal radiogrammofonmodeller i förhållande till folkmängd.

Radiogrammofonen -  en harmoni i klang och elegansUnder säsongen 1955-56 fanns det 113 olika radiogrammofoner att välja mellan och ungefär lika många radioapparater. Så många apparater och så få kanaler, tänker vi kanske så här i efterhand. P2 kom först 1955 och P3 1964.

Boken är ren och skär lustläsning för 50- och 60-talsnostalgiker kryddad med faktainslag och kändisminnen. Den som inte förr visste att radiogrammofonboomen innebar ett lyft för svensk möbelindustri får veta det här.

Visst, det fanns flera radiogrammofoner i byn. En hos skomakaren och en annan hos en av byns tre målare. Hemma fick vi nöja oss med en skivspelare som kopplats till Radiolan, den gedigna radioapparat som var vår livlina till världen utanför. Till Radio Luxembourg och Voice of America förutom de två inhemska kanaler som stod till buds. Skivspelaren var en gedigen kompakt sak av fabrikatet His masters voice med teakgavlar och grön front med företagsloggan: hund lyssnandes på trattgrammofon.

Min äldsta syster som till min fars fasa tidigt börjat lyssna på den jazz som förmedlades av Voice of America köpte nu jazz på vinyl. Art Blakey och Modern Jazz Quartet blev nu länkar till en helt ny musikvärld med amerikanska förtecken. För att inte tala om Quincy Jones som sent på 1950-talet hjälpte Harry Arnold att få Radiobandet att växa och få en egen profil.

Min första EP fick jag som konfirmationspresent av min jazzdiggande syster. Och vilken present sen. Far fick ett av sina jazzraserianfall, men skivan blev kvar och hjälpte konfirmanden en bit på väg ut i världen. Den oändligt stora och lockande.

Ray Charles sings"Ray Charles sings" hette skivan. "Hallelujah, I love her so" och "Don't you mess around" var några av låtarna som eldade under begynnande auktoritetstrots och hormonfrossa. Dessutom var omslaget lagom grymt och tilltalande oinställsamt för en smått rebellisk fjortonåring.

Text: Hans Millgård, Umeå stadsbibliotek
Bilden överst är hämtad ur Radiogrammofonen - en harmoni i klang och elegans

17 aug 2014