Hur hårt drabbades Sverige av andra världskrigets blockader? Blev det livsmedelsbrist?

Elin Jonsdotter

SVAR: Blockaderna var inslag i den skoningslösa sjökrigföringen mellan Storbritannien och Tyskland från och med 1940. Minläggning i Skagerrack, Kattegatt och andra farvatten isolerade Sverige, även om den så kallade lejdtrafiken under en tid underlättade landets betydelsefulla handel med Storbritannien, USA och Latinamerika. Denna trafik genom mineringsfria leder varade dock bara till januari 1943. Under en stor del av kriget koncentrerades i stället den svenska handeln till kontinenten. Tyskland svarade för en stor del av den.

Totalt sett minskade svensk utrikes­handel med nästan hälften under åren 1940–45. Fordon som gick på fossila bränslen fick slå om till gengasdrift för att spara bensin. Även bränsle till livsmedelsindustrin ransonerades. Eftersom de stora svenska vattenkraftverken byggdes först efter kriget betydde det att landet vid den här tiden var starkt beroende av import av petroleum och kol. Införseln av varor som kaffe, te, ris, kryddor och frukt begränsades kraftigt, och det var stora problem med mathållningen. Bristen på energi och importråvaror för livsmedelsproduktion – till exempel handelsgödsel och foder – ledde till sträng hushållning av de livsmedel som fanns att tillgå inom landet, som brödsäd, smör, kött, grädde, ägg och socker. (Sverige hade egen betsockerodling, men måste spara energi till sockerbruken.) Jordbrukets avkastning minskade märkbart genom inkallelserna, vilka självfallet reducerade tillgången på livsmedel ytterligare. Mekaniseringen av jordbruket var inte så långt gången, så där krävdes ännu många händer.

Ransonering infördes direkt efter krigsutbrottet 1939, påbjuden av den nytillsatta kristidsförvaltningen. Till att börja med delade myndigheterna ut provisoriska kuponger där varan inte angavs. Efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge i april 1940 skärptes läget avsevärt. Då ransonerades kaffe, te, socker, kakao, mjöl, bröd, fläsk, ost, risgryn, matfett, stearinljus, köttvaror, grädde, tobak, salt, ägg och mycket annat. Också restaurangbesök krävde ransoneringskuponger. Så även köp av skor och textilier, till exempel lakan. Smörgåsbord blev sällsynta, liksom kaffekalas med sju sorters kakor.

Hela 5 000 personer anställdes av folkhushållningsdepartementet för att administrera tilldelningen av livsmedel, textilier, bensin och annat. Olika typer av substitut dök upp för att dryga ut äkta varor. Den magra tilldelningen av kaffe kompletterades med surrogat av exempelvis cikoria och maskros, vilket aldrig riktigt smakade som originalet. Mjölk kunde ersättas av torrmjölk och ett alternativ till ägg i matlagningen var skummjölkspulver (SMP), varav det fanns en vit och en gul sort.

För att motverka vitaminbrist och brist på andra viktiga näringsämnen rådde kostexperter befolkningen att äta mer grönsaker, potatis och rotfrukter, inhemska frukter och bär. C-vitaminrika bär som hjortron och svarta vinbär stod högt på listan, då det var brist på importerade citrusfrukter. Mjölk skulle man inte koka, då förlorar den vitaminer, påpekades det. Potatisen skulle tillagas med skalen på för att inte en stor del av vitaminerna skulle gå ut i kokvattnet.

Speciella kristidskokböcker med tips om hur landets husmödrar kunde göra det bästa av situationen utkom under den här tiden. Ett generellt råd var att dryga ut bristvaror med andra ingredienser, till exempel kunde man blanda smör eller bröd med potatis eller koka lingonsylt med morötter som sötningsmedel. Grädde måste ersättas av mjölk, både i varma drycker och i maträtter. Ris fick bytas ut mot korngryn.

En norsk bok om hur man kunde ta till vara växter ute i naturen översattes raskt. Där rekommenderas bland annat att man blandar lav i brödbaket. Udda recept på julskinka gjord på grävling, ekorrkött och – som en läckerhet – kråkungar förekom också. Generellt sett rekommenderade kokboksförfattarna vilt istället för tamboskapskött. Framförallt förespråkades kaniner som en god näringskälla.

I övrigt gällde regeln: ta till vara allt! All sorts sky av kött, fisk och grönsaker borde återanvändas. Grötkastruller skulle inte diskas ur utan fyllas med vatten över natten, varpå den överblivna gröten blandades med nästa dags gröt. Mjukost skulle prioriteras framför hårdost för kanternas skull. Större mängder ägg kunde förvaras längre i vatten med salt och släckt kalk.

Det måste ha varit kämpigt att laga mat under kriget. Det tog längre tid än vanligt, och det fanns inte kyl och frys – i stället förvarades känsliga varor i jordkällare eller i isskåp. De knapra tiderna upphörde inte vid krigsslutet: ägg, matfett, havregryn, makaroner, ljus, skor och textilier var fortsatt ransonerat för en tid. Kaffe­ransoneringen avskaffades först 1951 – själv minns jag att vi även efter kriget fick en ynklig risranson för att kunna laga lite julgröt.

Text: Folke Schimanski, historiker och författare