Vandringsman i Nykil

 

Verner Mosen Ahnberg, 1892-1971 *

Vandringsman i Nykil

Verner Mosen Ahnberg var en vandringsman i Nykils socken. Det var inte en "vem som helst" man mötte i Verner Mosen, utan han var, eller snarare ville framstå som, en verkligt fin herre som gärna stoltserade med en fin cigarr i munnen och en gyllene klockkedja på magen. I klockkedjan hängde blanka poletter som nog skulle efterlikna "kungens prisbelöningar" som han själv sett och imponerats av. Den som synade Verner Mosens "prisbelöningar" kunde dock se att det var danspoletter från Folkets park som han polerat på.

Verner Mosen föddes den 21 oktober år 1892 i Maderna, Ulrika. Hans mor Hulda var då på väg tillbaka till sina föräldrar i Öna. Hon hade nämligen gått ifrån sin man, Verner Mosens far Per August Karlsson. De hade tillsammans bott i Breddarp, Kisa. Fadern utvandrade senare till Amerika.

Verner tog senare i livet över stugan i Öna. Han bodde där själv. Någon familj fick han aldrig. "Näverkärret" bestod av rum och kök med förstuga på nedre botten och vind ovanpå. Senare skulle Verner Mosen förse huset med en skrytskorsten gjord av fem stycken femtonliters plåthinkar, överklädd med papp som målats så att den skulle föreställa en tegelskorsten. Ett riktigt "herresäte" skulle förstås också ha vackra grindstolpar. Omkring grindstolparna av trä lyste under en tid avflagnat guld från gamla påspikade tavelramar.

Besökare till Verner har berättat om hur det såg ut inne i stugan. Det var mörkt, smutsigt, väggarna var nedsotade och det luktade illa. Väggar och tak var fulla av stora och feta myror som hade fri tillgång till matvarorna som förvarades i rummet. Ett rum kallade Verner Mosen för "mörkrummet". Han hade satt filtar för fönstren för att utestänga obehörigas blickar. Hela rummet var fyllt av sot och smuts. Åratal med spindelväv hängde från tak till golv. En gammal kamin stod framför kakelugnen och framför den låg en stor hög aska. Vid en långvägg stod sängen med smutsiga sängkläder.

Det var inte lätt att bli insläppt i stugan: "Dä ska han inte göre, för ja har inte städet i da", sa Verner. "På den där sida skulle han inte gå", sa Verner, när en av besökarna ändå gick in och trampade genom golvet där plankorna var genomruttna.

Verner Mosen försörjde sig emellanåt med olika tillfällighetsarbeten. Dessa varade inte så lång tid. Någon arbetskarl var han inte. När han hölls i skogen och högg och någon frågade om hur mycket han kunde hinna med på en dag svarade han: "Om di inte hänger sig och racker sig kan det bli en meter". Den som frågade vill minnas att på den tiden kunde man få en krona för en meter, det blev alltså inte någon stor dagsförtjänst. Det hindrade inte Verner Mosen att, när kronojägmästaren kom för att betala lönen då han arbetat åt skogsstaten, skynda sig hem för att ta sin kavaj, hatt, käpp och cigarr och stoltsera inför löneutbetalningen.

Verner Mosen drabbades av en olycka vid skogsarbete 1935. Följden blev en inflammation av vänstra ögat som medförde att han fick en viss årlig ersättning för nedsatt arbetsförmåga.

Det var Verner Mosen som förde berättelserna och tron vidare på "de små grå".  Han berättade att naturen rymmer hemlighetsfulla väsen som ser och påverkar livet. Att "de små grå" vakade över gårdarna i Öna och att man skulle "offra" till dem i grottan var något som Verner Mosen tog på fullaste allvar.

Många uttryck av Verner Mosen har bevarats i minnen därför att de var högst speciella. Om man frågade honom om någon person var död nu kunde svaret bli "Jovarsen, de e flere år sen han gick i backen."

Till sist fick Verner Mosen också gå ut på sin sista vandring. År 1971 försvann han från sitt hem i början av juni. Hans kropp hittades senare vid älgjakten. Visserligen hör Öna till Nykils socken men Mosens sista önskan var att ändå få bli begravd i Ulrika av ett mycket speciellt skäl. Jordmånen på de båda kyrkogårdarna skiljer sig nämligen markant åt. Anledningen till att Mosen inte ville bli begravd i Nykil var att jorden var så blöt där, Ulrika var bättre "det blir liksom torrare om föttera där."

Verner Mosen var den siste fast boende i Öna. Hans egen stuga brändes ned vid en brandövning på 1970-talet, men miljön vid Öna är nu kulturreservat och drivs av Östergötlands länsmuseum.

Annika Johansson, Ulrika, januari 2008

Källor:
Bland annat
Johansson, Annika: Öna - en flik av himmelen, Ulrika museums årsbok 2005, (2005). Boken finns även inläst som talbok hos Östgöta Taltidning.
Wikell, Rune: Längs östgötska bygdevägar del 1, (Linköping, 1983)
I Ulrika museums arkiv: Verner Ahnbergs personarkiv

Ljudfil:
* Lyssna på texten om Verner Mosen Ahnberg

 

Från http://www.kulturarvostergotland.se

 Lyssna på Annika Johansson

Torsdag

13 november

Öna- en flik av himmelen

Forskarstugan i Gamla Linköping

Annika Johansson

6 sep 2014