Fängelse och tvångsarbete 4

Tvångsarbete

Den äldsta formen för tvångsarbete var tukthus. Tukthusordningar utfärdades på 1620-talet, men det första barn- och tukthuset inrättades i Stockholm på 1630-talet. I slutet av 1600-talet skildes barnhuset från tukthuset, som också kallades tukt- och rasphus efter en av arbetsuppgifterna, nämligen att raspa trä till färgämne. Tukthusfångar användes också som arbetare i industriell tygtillverkning under 1600-talet. På tukthus intogs tiggare, lösdrivare och kvinnor som dömts till straffarbete. Tukthus byggdes bara i Stockholm, annars användes fästningarna som tukthus till mitten av 1800-talet. På 1680-talet börjde man skicka manliga straffångar till arbete i Karlstens fästning i Marstrand. Även vid andra gränsfästningar användes fångarbete från slutet av 1600-talet: Bohus (nedlagt 1780-90), Nya Älvsborg (Elfsborg), Göteborg , Varberg, Landskrona, Malmö, Kristianstad, Kalmar, Karlskrona och ibland Vaxholm. Manliga straffångar fick också bygga tingshus på landet (jfr 1.1). I kungligt brev 19/11 1725 stadgades att styvsinta och vanartiga fångar i Karlstens fästning skulle skickas till ankarsmedjan i Karlskrona. Arbete vid smedjan omtalas även i 1734 års lag: falskmyntare dömdes dit, alternativt till fästningsarbete i tre år. Hovrätt och generalkrigsrätt, från 1736 enbart amiralitetsrätt, kunde döma fångar till ankarsmedjan, som hade plats för 40 man. Det var landets hårdaste straffanstalt. I en reseskildring från 1853 jämförs ankarsmedjan med tortyrhålor eller saltgruvor i andra länder. 50 marinsoldater med skarpladdade gevär övervakade då de 200 arbetande fångarna.

Enligt Rasp- och spinnhusförordning 1698 21/10 skulle i Stockholm inrättas ett arbetshus för tiggare och vanartiga pojkar. Samtidigt skulle ett spinnhus inrättas för vanartiga arbetsföra kvinnor, som förutom att spinna skulle stampa tegelmjöl och bark, hugga sandsten samt sköta stadens renhållning. På grund av mellankommande krig sattes inte planerna i verket förrän på 1720-talet. Spinnhuset på Långholmen stod färdigt 1724 (instruktion 24/11 1724).

Privilegiebrevet för manufakturer 1739 föreskrev att spinnhus skulle inrättas i Åbo, Uppsala, Karlskrona, Karlshamn, Norrköping, Gävle, Kalmar, Visby, Malmö och Västervik. Avsikten var att få billig arbetskraft, men det blev bara Stockholm, Göteborg och Norrköping som fick spinnhus varaktigt. Det lär ha funnits ett spinnhus i Karlshamn 1734-65 men inga handlingar har bevarats. Malmö lär ha haft spinnhus 1740-83, Visby till 1811 och Karlskrona från 1746. Enligt Lunds landsarkivs beståndskatalog 1 s 310 fanns vid mitten av 1700-talet ett spinnhus i Karlskrona. Kalmar spinnhus indrogs 1746 (Wieselgren). I Västervik och Åbo blev det inget alls.

Kronospinnhuset i Göteborg inrättades 1735 och det i Norrköping 1742. De blev centrala anstalter för grova kvinnliga brottslingar och lösdrivare från 1783. Riksdagen hade 1747 bestämt att alla fångar skulle arbeta enligt sina krafter, sitt kön, sitt förstånd och sina kunskaper, och 18/3 1748 utfärdades ett kungligt brev om att fångar skulle hållas i arbete. 1752 beslutade man åter att alla fångar borde arbeta, men det gick dåligt att ordna i fästningarna. Tukt- och spinnhusen, som låg under Kommerskollegium, gick däremot med vinst. Enskilda personer kunde lämna in ull till spinnhuset och få det spunnet till garn (Årstadfruns dagbok 1793 6/7).

 1778 23/1 gjorde man en geografisk uppdelning av dömda till fästningsarbete.

Vaxholm, Dalarö och Sveaborg fick fångar från Stockholm, Uppsala och Västerås.

Göteborg, Nya Älvsborg och Karlsten/Marstrand fick fångar från Skaraborgs, Älvsborgs, Kopparbergs, Närke, Värmlands, Gävleborgs och Göteborgs och Bohus län.

Kristianstad fick fångar från Kronobergs och Kristianstads län.

Malmö fick från Malmöhus län.

Kalmar fick från Kalmar län och Öland.

Karlskrona fick från Södermanlands och Blekinge län.

Varberg fick från Hallands län.

Sveaborg fick från Västernorrlands och Västerbottens län förutom de finska länen.

 

26/8 1825 delade man i stället in fästningsfångarna efter typ av brott. Mord, mordbrand, rån, falskmyntning och upprepad stöld medförde fästning på livstid, och dessa fångar placerades på Nya Älvsborg, Karlsten/Marstrand och Karlskrona. Tjuvar och benådade dödsdömda som fått fästning på viss tid kom till Malmö och Landskrona. Edsöre (dvs brott mot tingsfrid eller kyrkofrid), smuggling, bedrägliga konkurser och obetald kronoskatt medförde placering i Kristianstad. Militärförbrytare skickades till Göteborg och försvarslösa, dvs lösdrivare, till Vaxholm och Varberg. Krigskollegium var central myndighet för fästningarna, trots att särskild styrelse för fångvårdsanstalter inrättats 1825. Från 1839 fick denna styrelse viss tillsyn även över kommendanterna på fästningarna (jfr 2.1).

På 1840-talet började cellfängelser byggas och fästningsfängelserna avvecklades. 1842 flyttade man fångarna från Malmö fästning till Karlskrona, Karlsten, Landskrona och Nya Älvsborg. 1854 lade man ned Karlstensfängelset och flyttade fångarna till Nya Älvsborg och skansen Kronan i Göteborg. Göteborgs fästningsfängelse lades ned 1858 och fångarna flyttades till Kristianstad, Landskrona och Nya Älvsborg. 1862 indrogs Kristianstad. 1866 lades nya Älvsborg ned och fångarna flyttades till Karlskrona. 1881 lades Varberg ned. Karlskrona och Landskrona fortsatte som andra typer av fängelser (straffängelse, centralfängelse, tvångsarbetsanstalt).

Spinnhuset på Långholmen låg 1808-25 under Stockholms fattigvårdsstyrelse - enligt kunglig stadga 1807 skulle spinnhuset även vara allmän fattigvårdsinrättning med egen direktion. Enligt beslut 1825 21/12 flyttades kvinnorna från Långholmen till Smedjebacken på Norrmalm (det senare Norrmalmsfängelset) och Långholmen blev allmän korrektionsinrättning i stället, dvs för män. Stockholms, Göteborgs och Norrköpings spinnhus eller korrektionsinrättningar lades 1825 under den nyinrättade Styrelsen för rikets fångvård. Malmö hade ingen särskild korrektionsinrättning men både centralfängelset och länsfängelset förvarade korrektionister, eftersom det inte fanns någonstans att skicka dem. Fängelset i Luleå, som togs i bruk 1856, hade 37 celler och tog emot både manliga och kvinnliga korrektionister, som bl a arbetade med nät- och notbindning, fjäder- och dunspritning, skrädderi- och skomakeriarbeten.

Man skilde inte alltid mellan arbetshus och korrektionsanstalt. Karlstad hade på 1810-talet ett korrektionshus, dit en landssocken kunde skicka en vanartig yngling som inte ville arbeta, men denna inrättning var snarast ett arbetshus eller en arbetsinrättning. Arbetsinrättningar för försvarslösa och partiellt arbetsföra började inrättas under 1700-talet i större städer (se 20.4). 1816 7/2 föreskrevs att en korrektionsinrättning för lösdrivare skulle inrättas i Vadstena krigsmanshus. Den startade 1819 men utrymdes redan 1826.

Problemet med plats för lösdrivare och andra män som dömts till tvångsarbete löstes på militär väg. 1804-1842 fanns det s k arbetskompanier vid Karlskrona och Sveaborg i Finland (reglemente 1804 27/2). De stod under kommendantens tillsyn, och där placerades män som inte kunde eller inte ville försörja sig genom anställning, dvs lösdrivare och straffade. Efter förlusten av Finland 1809 fanns bara arbetskompanierna vid Karlskrona, men 1826 beslöt man att vid Vanäs, från 1833 Karlsborgs fästning, skulle man bilda arbetskompanier med pionjärer, dvs befästningsarbetare, som dock inte fick vara straffade för grövre brott eller upprepade stölder. De flesta vid pionjärkompaniet var soldater, som strukits ur rullorna p g a olika förseelser och i stället fullgjorde sin tjänstgöringstid i detta kompani, men man överförde även korrektionister från Långholmen och Malmö dit. 1842 upplöstes både arbetskompanierna och pionjärkompaniet; de inskrivna fördelades på Kronoarbetskåren.

Kronoarbetskåren var avsedd för samma typ av personer som arbetskompanierna, men genom att man även kunde skicka dit arbetsföra försvarslösa från fängelserna minskade antalet fångar. Enligt kungligt brev 8/8 1842 inrättades nio kompanier. Det första kompaniet var avsett för värvade soldater som strukits ur rullorna och avtjände sin återstående tid där. 1860-97 kallades det Disciplinkompaniet.

Kronoarbetskåren indelades i fyra klasser. 1:sta klassen eller fästningsklassen var försvarslösa män, som hade undergått straffarbete på fästning eller fråndömts äran, dvs saknade medborgerligt förtroende. De som varit åtalade för stöld eller varit insatta på arbetsinrättning i någon stad hamnade också där. 2:a eller lägre fältklassen utgjordes av “pålitliga” försvarslösa. 3:e klassen var “präktiga” som alltså varken var dömda för brott eller suttit i fängelse. 4:e klassen kallades soldatklassen och utgjordes av soldater som strukits ur rullorna. Fästningsklass och soldatklass fanns i Karlskrona och Kungsholms kastell - det var tidigare arbetskompani - Vaxholm och Rindö. Karlsborg, Slite på Gotland, Gävle och Linköping hade också kronoarbetskår, men arkiven från de två sista lär vara försvunna.

Kronoarbetskåren stod under militärt befäl till 1872, men Fångvårdsstyrelsen fick inspektionsrätt 1859. Manskap från arbetskåren byggde bl a Trollhätte kanal och fängelser i Falun, på Långholmen och i Malmö. 1872 flyttades manskap till de två nyinrättade kronoarbetsstationerna Borghamn vid Vättern och Tjurkö vid Karlskrona. För straffade män under 21 år inrättades genom kungligt brev 1883 21/12 en arbetsanstalt på Nya Varvet i Göteborg - Östra kronoarbetsanstalten. För ostraffade inrättades genom kungligt brev 1885 12/6 Västra kronoarbetsanstalten vid Nya Varvet. 1894 upphörde kronoarbetsanstalterna; några av dem blev i stället tvångsarbetsanstalter.

Enligt nya strafflagen 1864, som gällde från 1865, dömde man inte längre till fästning eller tukthus utan till straffarbete, som till en början avtjänades på de gamla fästningarna, som då kallades straffängelse. Enligt Bihang till SFS 1878 (=Fångvårdsstyrelsens cirkulär om vart straffångar och personer dömda till allmänt arbete ska skickas) gällde följande:

manliga straffångar sändes till straffängelset i Varberg, om de är arbetsföra, men till Landskrona, om de är mindre arbetsföra; livstidsdömda kvinnor till straffängelset i Norrköping; män som dömts till straffarbete viss tid eller är under 18 år ska till straffängelset Nya Varvet i Göteborg, men om de mist medborgerligt förtroende, ska de till Karlskrona; kvinnor utan arbetsinkomst eller viss förmögenhet placeras på arbetsfängelset Norrmalm i Stockholm, om det inte finns arbetsinrättning på orten. Arbetsfängelse blev alltså ett annat namn på korrektionsinrättning, men man talade också om arbets- och straffängelse eller straff- och arbetsfängelse. I cellfängelser och centralfängelser infördes omkring 1900 arbete för fångarna av terapeutiska och ekonomiska skäl, men det var något annat än det gamla tvångsarbetet.

Ordet straffängelse ändrade sedan betydelse. Enligt instruktionen för fångvårdsstyrelsen och landets fängelser (SFS 1910:133) har straffängelse dittills legat under landshövdingen, men detta fortsätter bara tills dessa anstalter får assistent för ekonomisk förvaltning; då ska de läggas under fångvårdsstyrelsen. Enligt Nordisk Familjebok (1918) var straffängelse den mellanklass av anstalter som var mindre än de stora centralanstalterna och större än de små kronohäktena. På 1930-talet var det tolv f d länsfängelser som kallades straffängelse: Uppsala, Linköping, Jönköping, Kalmar, Karlshamn, Kristianstad, Karlstad, Vänersborg, Örebro, Västerås, Falun och Gävle.

Tvångsarbete utdömdes inte av bara av domstol utan av länsstyrelsen eller poliskammaren i stad som hade sådan, enligt lag om lösdrivare 12/6 1885 och enligt fattigvårdslagen 1918 § 71. Försörjningspliktig kunde tas in på arbetshem; det var skilda inrättningar för män och kvinnor eller åtminstone helt skilda avdelningar. Arbetshem leddes av en styrelse, som beslutade om intagning. Kunglig Maj:t utfärdade reglemente (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 197). På arbetshem placerades också partiellt arbetsföra, som inte passade på ålderdoms- eller vårdhem. Fattigvårdsinspektören vid socialstyrelsen utövade tillsyn. Enligt Svensk uppslagsbok fanns 1929 i landet sju arbetshem för män och fem för kvinnor. Arbetshem kunde också fungera som alkoholistanstalt (se kap 38). De avskaffades genom riksdagsbeslut 1964.

Ibland kunde tvångsarbete utföras vid kronohäkte. Arbetet kunde kopplas till praktisk yrkesutbildning för att göra det lättare för personen att försörja sig i framtiden. Svartsjö tvångsarbetsanstalt startade 1891, och dit flyttade Västra kronoarbetsstationen från Nya Varvet i Göteborg i mars 1895. Enligt kungligt brev 30/3 1894 blev straffängelset i Karlskrona central tvångsarbetsanstalt, men både den och anstalten i Norrköping (=f d spinnhuset) lades ned 1918. Östra kronoarbetsstationen i Göteborg blev också tvångsarbetsanstalt 1894 men lades ned 1902. Svartsjö fungerade även som kronohäkte till 1920, sedan började man ta in alkoholister. 1951 tycks vara sista året som tvångsarbetare intogs på Svartsjö (volym A Ia:65 på Stockholms stadsarkiv), och från 1957 var Svartsjö officiellt alkoholistanstalt.

Göteborgs kronospinnhus var 1895-1909 centralanstalt för kvinnor dömda till över fyra års fängelse och kallades då Centralfängelset Stampen. 1909 31/3 flyttades de intagna till Landskrona tvångsarbetsanstalt för kvinnor, som fanns till c:a 1940. Från 1920 hade tvångsarbetsanstalterna särskilda styrelser och låg inte under Fångvårdsstyrelsen utan under Socialstyrelsen, som inrättade 1912. Tvångsarbete fanns kvar formellt fortfarande enligt SFS 1964:849, som säger att övervakningsnämnd (se kap. 37) kan besluta om intagning på tvångsarbetsanstalt.

Källa Svensk Förvaltningshistorik

3 apr 2015